Jävla jävla jävla skit!

Det går över mitt förstånd hur man kan må så här dåligt. Min mamma ringde och frågade om jag ville ut och plocka svamp nu på förmiddagen, och ja, det ville jag. Men jag har inte sovit något inatt och har precis fått fixat några fullkornspannkakor jag fått i mig. Är lite konstig i huvudet och kroppen och känner att något är fel. Jag sa ja till henne i.a.f. och hon skulle komma och hämta mig. Men så bara BAM! köttar sig ångesten in i mig och det. Går. Bara. Inte.

Jag får typ panik, ringer och säger att...jag pallar inte, jag vill, men det går inte. Hon tjatade inte denna gången som tur va, hon tog det bra. Nu sitter jag och tänker på hur usel och värdelös jag är som fan inte klarar någonting. Det är ju inte för inte jag är sjuk, men... när jag(vilket jag ofta gör) jämför mig med helt friska och normalt fungerade människor så blir jag så himla himla ledsen. Jag vill inte vara så här. Jag vill inte känna så här. Jag vill känna glädje för livet och vilja leva. Jag vill inte tänka alla mörka tankar. Jag vill inte känna sådan här hopplöshet där jag endast vill ta slut på allting. Vad har jag gjort som är så hemskt som gör att jag förtjänar må så här. Fy fan vad det gör ont.